Vi ringde svärföräldrarna som skulle komma och passa barnen. Allt gick lugnt och fint. Värkarna var ganska regelbundna men inte så smärtsamma så jag var orolig över att vi skulle bli hemskickade. Nu var vi ju redo.
Jag tror vi åkte hemifrån kl.20 ungefär. Denna bilden tog vi när vi kom fram till Östra. Det var en jättefin kväll. Tänk om vi då hade vetat vad vi vet idag. Att vårt barn skulle bli svårt sjuk och att vi skulle bo på sjukhus i 5 veckor.
Det enda vi oroade oss för just då var att bli hemskickade. Vi träffade en vänlig barnmorska som satte CTG bälte på min mage och hon gjorde en undersökning. Jag var öppen 3 cm. Hon förstod att vi inte ville åka hem så hon sa att vi kunde sitta där en stund och se om det skulle tillta eller avta. Efter någon timme blev värkarna mer smärtsamma. CTG hade visat på regelbundna sammandragningar så hon sa att jag kunde stanna. Yes. Nu skulle det bli av. Det var skönt att veta att barnvakterna var på plats och att vi inte skulle bli hemskickade. Barnmorskan gick för dagen och vi fick en ny barnmorska. Hon var jättego. Vi pratade om att jag ville försöka föda utan ryggbedövning (eda) denna gången för att få ett så snabbt krystskede som möjligt. Jag duschade ganska länge. Runt kl 1 bad jag bm kolla min status då smärtan började bli riktigt jobbig. Duschen funkade inte riktigt längre. Jag var öppen 6 cm och började med lustgas. Fredrik sprang även skytteltrafik mellan rummet och micron med vetevärmaren som var oumbärlig mot smärtan. Nu gick det snabbt. Värkarna kom oftare och oftare och pauserna mellan värkarna blev kortare och kortare. Rätt som det är kom krystkänslan och vi ringde på barnmorskan som kom på studs. Hon undersökte mig och sa att nu kommer bebisen när som helst. Hon ropade in 2 undersköterskor och sa att det var dags. Dom kom in med allt som behövdes och jag kände mig lite skeptisk. Det kan väl inte vara dags riktigt ännu. Dom lär bli besvikna tänkte jag. Men min barnmorska hade rätt. Det gick fort och det blev precis som jag hade hoppats på. Ett kort krystskede. Jag har läst i journalen att han kom ut på 2 krystvärkar. Känslan och lättnaden när den lilla kroppen gled ur mig är svår att beskriva. Det kändes som en bubblande våg av lava som lämnade min kropp och smärtan ersattes med en känsla av frid. Av lättnad. Av lycka.
Jag tittade förväntansfullt på den lille pojke som barnmorskan höll i sina händer. Undersköterskorna torkade honom med varma handdukar. Han låg stilla med munnen stängd. Jag minns inte exakt i vilken ordning allt skedde men bm och undersköterskorna sög rent honom i svalget och försökte på andra sätt att stimulera honom till att andas. Jag frågade om allt var bra med honom. Dom lugnade mig och sa att han förmodligen bara var lite omskakad av det snabba förloppet. En av undersköterskorna sa att så länge dom inte klipper navelsträngen så har han syre ifrån den. Det lugnade mig. Men plötsligt började han kippa ansträngt efter luft. Det lät inte bra. Barnmorskan skickade ut undersköterskorna med bebis och Fredrik till "barnrummet". Dom såg fortfarande inte så oroliga ut så jag var ganska lugn ändå. Men dom var borta länge, barnmorskan kollade läget åt mig och kom tillbaka och berättade att han hade en C-pappmask som hjälpte honom att andas. Jag minns inte riktigt vad hon sa mer men hon gav mig lugnade information och jag fick inte känslan av att det var så allvarligt.
Efter ett tag kom några sköterskor, en läkare och Fredrik in med Fred liggande i en säng på hjul. Dom sa att han skulle upp till Neonatal men att jag skulle få hålla honom en liten stund. Dom la honom på mitt bröst. Han låg fortfarande och kippade efter andan och det såg väldigt jobbigt ut. Jag pussade honom några gånger och sedan fick han åter masken över ansiktet och dom la tillbaka honom i sängen. Sedan skyndade dom sig iväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar