Jag kommer att börja idag dvs dag 24 men kommer att försöka sammanfatta det som hände fram till idag också.
Vi är i skrivande stund på Mölndals sjukhus på avdelningen 210 dvs Neonatalavdelningen.
Fred har varit vaken idag som han har varit de senaste dagarna. Han vill inte sova mer än korta stunder utan han vill vara med oss, helst på mig snuttandes. Nu när han äntligen förstått hur amningen fungerar så vill han inte göra annat än att amma.
Det är väldigt mysigt förstås men han behöver sova för att återhämta sig och jag behöver äta ;) Fredrik har varit här med oss sedan i onsdags kväll men idag åkte han hem. Då Fred säger ifrån så snart vi lägger ner honom i sängen i vårdsalen så har vi mest skiftat o turats om att hålla,
Fortsättning följer...
Jag fick avbryta för jag hörde lilleman gråta inifrån sal nr 5 där han ligger. Jag satt i köket och skrev medan jag åt kalla köttbullar direkt ifrån förpackningen. Som sagt har han varit väldigt snuttig dagtid i ett par-tre dagar. Dom plockade bort morfinet helt och hållet i torsdags 14 maj. Dom förberedde oss på att han kommer uppleva abstinens efter borttagandet vilket ofta resulterar i extremt sugbehov och eventuellt skakningar m.m Det vi har märkt är sugbehov (under i princip hela dagen) samt en viss rastlöshet, han har svårt att komma till ro. Han suger, släpper, blir irriterad, gnäller, suger osv. Detta känns egentligen inte helt unikt då jag sett detta beteende förut när mina andra barn var små. Men det kan ju vara abstinens. En sköterska kollade med en läkare om denne tyckte han skulle få tillbaka lite morfin och trappa ner mer långsamt. Men det tyckte inte läkaren. Och jag håller med än så länge. Snart borde väl den eventuella abstinensen ha släppt.
Iallafall. När jag kom in till Fred runt sextiden förut när han grät (då jag satt o skrev i köket) så kom en sköterska och föreslog att vi skulle försöka styra upp det här med maten. Eftersom han fortfarande sondmatas så är det väldigt svårt att räkna ut vilka mängder han ska ha i sig då han ammar så ofta o tätt under dagen. Han får inte riktigt ro. Det blir lite duttigt helt enkelt. Målet är att han ska få mer riktiga måltider och sova däremellan. Fri amning funkar inte riktigt på ett sjukt barn alltså. Han behöver bli mätt o nöjd mellan varven. Jag tyckte det lät klokt men kände att hur kommer det fungera att trösta utan att amma. (Då han uppenbart söker o vill suga😡😴 jämt) men jag testade. Jag erbjöd nappen och satt med honom i famnen och han var nöjd. Han somnade om och sover fortfarande. Nu är klockan halv 8 och det börjar bli dags att gå dit o ge den riktiga måltiden snart... Då han åt sist runt 16.30.
Jag kommer att skriva en del ointressanta fakta i den här bloggen. Då den kommer fungera lite som en dagbok för mig att kunna gå tillbaka och läsa /minnas hur det var och hur det utvecklade😑😉😠 sig.
Jag är i vanliga fall ingen bloggare. Jag driver en webbutik och har en blogg som är knuten till den butiken. Men det är ytterst sällan jag sätter mig och skriver i bloggen. Varför jag vill blogga om detta har sin orsak i att jag själv inte fann alls mycket att läsa om mekonium-aspiration när min son drabbades av detta. Jag känner att jag vill dela med mig av vår historia, dels för att skriva ner allt som händer för min egen skull. Och dels för att kanske kunna hjälpa andra som råkar ut för det.
Jag fortsätter snart. Måste kika till lilleman. Det är ju dags för kvällsmat.
Nä han sov så gott fortfarande så dom tyckte inte jag behövde väcka honom. Dom tog bort elektronerna på bröstet idag. När jag säger dom så menar jag sköterskorna. När jag nämnde det för pappa Fredrik i telefon fick han mig att lova att be dom sätta tillbaka dom igen. Elektronerna visar pulsen på en skärm. Förutom det så har han en liten klämma på foten som visar hur syresatt blodet är. Det kallas för suteration. Den siffran ska vara minst 95 %
Grejen är att den där klämman åker ideligen av och eller glappar av andra skäl. Några sköteskor har sagt att det är pga att Fred är ett så stort barn. Det gör oss ibland lite stressade då siffran försvinner titt som tätt på skärmen och ett larm går.
Då Fred inte har haft några problem med pulsen så ansåg väl sköterskorna att elektroderna på bröstet inte längre var nödvändiga men då suterations-mätningsgrejjen glappar så ofta så känns det skönt med någon typ av backup om han skulle sluta andas. Larmet som går när klämman glappar är diskret och det kan dröja någon minut innan någon sköterska hinner kolla det. Därför fick Fredrik mig att lova be dom sätta tillbaka elektroderna.
Suck. Jaja jag håller med honom egentligen samtidigt som det var ganska skönt att bli av med alla dom där sladdarna. Är det något som börjar gå mig på nerverna så är det alla sladdar som ska hänga med varje gång jag lyfter mitt barn.
Första gången jag fick hålla honom tog det sköterskorna en halvtimme att lägga honom och alla sladdar rätt. Det var oerhört påfrestande samtidigt som det naturligtvis var underbart att äntligen få hålla sitt nyfödda barn . Men jag fick sitta stilla o han fick inte röra sig. Vilket han ville (trots narkos) så det var inte lätt. Minns det som ganska stressat då han kämpade med att lyfta upp sitt huvud, cpap masken som han hade just då hamnade konstant på sniskan. Han blev irriterad när vi satte den på plats. Han försökte vrida på huvudet. Jag blev ombedd att hålla ner hans huvud mot mitt bröst. Det var inte särskilt rofyllt. Larmen pep så snart han sparkade med foten. Svetten rann minns jag.
Fred var i svag narkos kanske man kan kalla det. Jag fick höra ifrån någon att det var vanligare förr att söva bebisen ordentligt när denne låg i respirator, men det har på senare tid visat sig vara mer fördelaktigt att bara ge patienten ordentligt med lugnande. Tillräckligt med lugnande för att patienten inte ska uppleva det kraftiga obehag som en intubering innebär, dvs ha en tjock slang i halsen, men tillräckligt lite för att kroppen ska fungera så bra det går ändå. Fred fick mycket morfin men kunde ändå andas själv (parallellt med respiratorn) han kunde öppna ögonen (plira lite) och han sparkade med fötterna och viftade då och då med en arm. Det var mysigt när han kramade min hand tillbaka men det var oerhört svårt att se när han försökte gråta och skrika men fick inte fram ett ljud (pga den tjocka respiratorslangen som löpte tvärs genom stämbanden)
Respiratorn genererade i att lungorna producerade en hel del slem som sköterskorna regelbundet fick suga bort. Detta var mycket obehagligt trots morfinet som han hade. Jag fick ofta lämna rummet när detta gjordes för det var outhärdligt att se hur besvärad han var av det. En sköterska fick hålla fast honom och en fick suga rent luftvägarna samt näsan och svalget med en slang.
Fortsättning följer. ..
Dagens middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar