Idag känner jag mig instängd. Solen skiner ute och jag sitter bara inne på rummet med persiennerna nerdragna. Fred ligger i min säng vid fönstret och hade blivit stekt i solens strålar.
Jag pratade med läkaren igår om vår eventuella hemgång och när jag insåg att det kan bli tidigare än vad vi trodde så blev det plötsligt outhärdligt att vara här. Alla är lika gulliga som vanligt och tar hand om oss så väl. Men jag börjar känna lite fängelsevibbar då man inte kan gå ut för ens 2 minuter. Jag kan be dom ta hand om min son en stund men om han inte sover så kan jag helt enkelt inte med att belasta dom ytterligare, då han gnäller så snart han ligger själv i sängen. Det känns ju inte heller så kul att lämna sin sitt barn ledsen.. Man blir kanske extremt sällskapssjuk när man spenderat hela sitt liv på en intensivvårds-avdelning. Han sover minimalt på dagen!!
Fred klarar sig nu i vaket tillstånd utan syrgas. Men så fort han somnar så dippar saturationen ner till mellan 90-94 %.
Igår gjordes en lungröntgen (7e sedan födseln) och läkaren sa att den såg jättefin ut. Stor lättnad! Hon sa att vi kan förmodligen få åka hem nästa helg eller måndagen därpå. Behöver han fortfarande syrgas om ett par dagar ska dom anmäla oss till syrgasskola på Sahlgrenska så får vi ta med oss syrgas hem. Men nu när vår hemgång börjar närma sig blir jag enormt otålig. Hur ska jag klara ännu en vecka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar