Förlossningen

Jag hade gått över tiden med 9 dagar när jag började känna svag mensvärksmärta. Det molade till och från. Kl. 16 så fick jag en liten blödning och några timmar senare så kom det sammandragningar var tredje minut cirka. Det var en fantastiskt fin vårdag och jag satt o tittade på barnen när dom spelade något på gatan med sin pappa. Minns inte riktigt vad det var, kanske innebandy eller dylikt.

Vi ringde svärföräldrarna som skulle komma och passa barnen. Allt gick lugnt och fint. Värkarna var ganska regelbundna men inte så smärtsamma så jag var orolig över att vi skulle bli hemskickade. Nu var vi ju redo.

Jag tror vi åkte hemifrån kl.20 ungefär. Denna bilden tog vi när vi kom fram till Östra. Det var en jättefin kväll. Tänk om vi då hade vetat vad vi vet idag. Att vårt barn skulle bli svårt sjuk och att vi skulle bo på sjukhus i 5 veckor.

Det enda vi oroade oss för just då var att bli hemskickade. Vi träffade en vänlig barnmorska som satte CTG bälte på min mage och hon gjorde en undersökning. Jag var öppen 3 cm. Hon förstod att vi inte ville åka hem så hon sa att vi kunde sitta där en stund och se om det skulle tillta eller avta. Efter någon timme blev värkarna mer smärtsamma. CTG hade visat på regelbundna sammandragningar så hon sa att jag kunde stanna. Yes. Nu skulle det bli av. Det var skönt att veta att barnvakterna var på plats och att vi inte skulle bli hemskickade. Barnmorskan gick för dagen och vi fick en ny barnmorska. Hon var jättego. Vi pratade om att jag ville försöka föda utan ryggbedövning (eda) denna gången för att få ett så snabbt krystskede som möjligt. Jag duschade ganska länge. Runt kl 1 bad jag bm kolla min status då smärtan började bli riktigt jobbig. Duschen funkade inte riktigt längre. Jag var öppen 6 cm och började med lustgas. Fredrik sprang även skytteltrafik mellan rummet och micron med vetevärmaren som var oumbärlig mot smärtan. Nu gick det snabbt. Värkarna kom oftare och oftare och pauserna mellan värkarna blev kortare och kortare. Rätt som det är kom krystkänslan och vi ringde på barnmorskan som kom på studs. Hon undersökte mig och sa att nu kommer bebisen när som helst. Hon ropade in 2 undersköterskor och sa att det var dags. Dom kom in med allt som behövdes och jag kände mig lite skeptisk. Det kan väl inte vara dags riktigt ännu. Dom lär bli besvikna tänkte jag. Men min barnmorska hade rätt. Det gick fort och det blev precis som jag hade hoppats på. Ett kort krystskede. Jag har läst i journalen att han kom ut på 2 krystvärkar. Känslan och lättnaden när den lilla kroppen gled ur mig är svår att beskriva. Det kändes som en bubblande våg av lava som lämnade min kropp och smärtan ersattes med en känsla av frid. Av lättnad. Av lycka.

Jag tittade förväntansfullt på den lille pojke som barnmorskan höll i sina händer. Undersköterskorna torkade honom med varma handdukar. Han låg stilla med munnen stängd. Jag minns inte exakt i vilken ordning allt skedde men bm och undersköterskorna sög rent honom i svalget och försökte på andra sätt att stimulera honom till att andas. Jag frågade om allt var bra med honom. Dom lugnade mig och sa att han förmodligen bara var lite omskakad av det snabba förloppet. En av undersköterskorna sa att så länge dom inte klipper navelsträngen så har han syre ifrån den. Det lugnade mig. Men plötsligt började han kippa ansträngt efter luft. Det lät inte bra. Barnmorskan skickade ut undersköterskorna med bebis och Fredrik till "barnrummet". Dom såg fortfarande inte så oroliga ut så jag var ganska lugn ändå. Men dom var borta länge, barnmorskan kollade läget åt mig och kom tillbaka och berättade att han hade en C-pappmask som hjälpte honom att andas. Jag minns inte riktigt vad hon sa mer men hon gav mig lugnade information och jag fick inte känslan av att det var så allvarligt.


Efter ett tag kom några sköterskor, en läkare och Fredrik in med Fred liggande i en säng på hjul. Dom sa att han skulle upp till Neonatal men att jag skulle få hålla honom en liten stund. Dom la honom på mitt bröst. Han låg fortfarande och kippade efter andan och det såg väldigt jobbigt ut. Jag pussade honom några gånger och sedan fick han åter masken över ansiktet och dom la tillbaka honom i sängen. Sedan skyndade dom sig iväg.

Dag 30

Idag känner jag mig instängd. Solen skiner ute och jag sitter bara inne på rummet med persiennerna nerdragna. Fred ligger i min säng vid fönstret och hade blivit stekt i solens strålar.

Jag pratade med läkaren igår om vår eventuella hemgång och när jag insåg att det kan bli tidigare än vad vi trodde så blev det plötsligt outhärdligt att vara här. Alla är lika gulliga som vanligt och tar hand om oss så väl. Men jag börjar känna lite fängelsevibbar då man inte kan gå ut för ens 2 minuter. Jag kan be dom ta hand om min son en stund men om han inte sover så kan jag helt enkelt inte med att belasta dom ytterligare, då han gnäller så snart han ligger själv i sängen. Det känns ju inte heller så kul att lämna sin sitt barn ledsen.. Man blir kanske extremt sällskapssjuk när man spenderat hela sitt liv på en intensivvårds-avdelning. Han sover minimalt på dagen!!

Fred klarar sig nu i vaket tillstånd utan syrgas. Men så fort han somnar så dippar saturationen ner till mellan 90-94 %.

Igår gjordes en lungröntgen (7e sedan födseln) och läkaren sa att den såg jättefin ut. Stor lättnad! Hon sa att vi kan förmodligen få åka hem nästa helg eller måndagen därpå. Behöver han fortfarande syrgas om ett par dagar ska dom anmäla oss till syrgasskola på Sahlgrenska så får vi ta med oss syrgas hem. Men nu när vår hemgång börjar närma sig blir jag enormt otålig. Hur ska jag klara ännu en vecka?

Dag 28

Väldigt bra dag än så länge. Torrgrimman med syre avlägsnades idag på prov och 2 timmar senare ser det ut såhär. Saturationen ska vara minst 95 så det känns lovande! Det går upp o ner men ligger för mesta där det ska.

Skönt att kunna titta på sin lille son utan mask, ser så fridfullt ut... Sonden är det som syns på bilden.

Jag ska försöka att dra ner på sondmaten o endast amma idag då han går upp mycket i vikt. Idag är han 4 veckor och vägde 4920 gram imorse.

Jag har huvudvärk och är trött. Natten var mysig då han fick sova hos mig för första gången men intensiv då jag var tvungen att väcka honom var 3e timme enligt natt-ssk för att mata (amma och sonda). Idag när vi hade läkarsamtal frågade jag om det verkligen var nödvändigt då han är så stor. Och det tyckte absolut inte läkaren att det var. Lättnad! Så lilltok säger till när han är hungrig. Hoppas på några fler timmar sömn inatt.

Gud vad jag längtar hem! Börjar ana ljuset i tunneln.

Dag 27


Igår hann jag inte skriva något men det var en bra dag. Fred fick ligga inne på mitt rum i 3 timmar, vilka vi spenderade i sängen ammandes. Mysigt!! Det enda jobbiga är den ständigt glappande syrehalt-mätsaken.

Nu ligger vi här igen. Fred har torrgrimma några timmar om dagen och hans värden ser bra ut

Denna bild visar saturationen som ska vara minst 95. Den andra siffran visar pulsen.

Denna bild nedan visar när "mätklämman" glappar eller tappar signalen, vilket sker så snart han rör på sig ungefär. Jag ser ju på honom att han mår bra men det är ändå frustrerande för det går ett larm och sköterskan får gå ifrån vårdsalen ända till vårt rum och kontrollera den. Har tänkt att kolla på barnavdelningen vad dom använder till småbarn.

Några ssk har indikerat att Fred är stor och att det är därför det glappar. Jag har frågat ifall det finns större apparat men dom verkar inte tro det. Jag orkar inte tjata om det mer så jag tänkte jag kunde kolla själv. Om jag nu får en lucka så jag kan ta mig härifrån.

dag 25

Idag har det varit en bra dag. En sköterska väcker mig vid kl.6 och säger att jag har en vaken son som saknar sin mamma. Jag ammar 30 ml och sondar resten, ca 70 ml. Är klar vid 7. Egentligen ska måltiden ta max 30 minuter men det är inte så lätt då han somnar lätt vid bröstet. Han somnar om runt 7 och jag går och lägger mig igen. Har ju aldrig varit någon morgonmänniska, så varför börja nu?;)

Kl. 9 blir jag återigen väckt av ssk då min son är snuttig och sällskapssjuk. Jag sätter mig och myser med honom och försöker trösta honom med napp en stund då planen är att inte mata igen förrän tidigast 3 timmar efter förra målet. Det går bra. Jag behöver inte börja mata förrän kl.10. Håller på till ca 10.45. Sedan äter jag frukost och pratar lite med de andra föräldrarna på Neo. Nästa mål ges vid 13.30. En amningsvikt tas och den säger att han fått i sig ungefär 35 ml ifrån min mjölk. Resten sondar jag.


Kl.16 fick han bada. Det var mysigt. Det var på tiden då det var det andra badet sedan han föddes;) En ny sond sattes. Vilket inte var lika trevligt. Jag går i bitar av att se honom så upprörd men det gick fort och därefter fick jag amma o trösta honom. 16.30 fick han äta och jag var klar runt 17.15 Därefter insisterade sköterskan på att jag skulle ta en promenad och få lämna sjukhuset lite. Det gjorde jag. Det var härligt. Man inser att man missar våren medan man är här. Det var musöron på björkarna när vi åkte in till förlossningen den där fina vårdagen den 22 april. Nu ser det ut såhär.

Naturen påminner mig om mina barn. Mina andra barn. Vi tycker om skogen. Jag saknar er så ♡♡♡♡

dag 24

Idag bestämde jag mig för att börja skriva ner vad som händer.
Jag kommer att börja idag dvs dag 24 men kommer att försöka sammanfatta det som hände fram till idag också.

Vi är i skrivande stund på Mölndals sjukhus på avdelningen 210 dvs Neonatalavdelningen.

Fred har varit vaken idag som han har varit de senaste dagarna. Han vill inte sova mer än korta stunder utan han vill vara med oss, helst på mig snuttandes. Nu när han äntligen förstått hur amningen fungerar så vill han inte göra annat än att amma.

Det är väldigt mysigt förstås men han behöver sova för att återhämta sig och jag behöver äta ;) Fredrik har varit här med oss sedan i onsdags kväll men idag åkte han hem. Då Fred säger ifrån så snart vi lägger ner honom i sängen i vårdsalen så har vi mest skiftat o turats om att hålla,

Fortsättning följer...

Jag fick avbryta för jag hörde lilleman gråta inifrån sal nr 5 där han ligger. Jag satt i köket och skrev medan jag åt kalla köttbullar direkt ifrån förpackningen. Som sagt har han varit väldigt snuttig dagtid i ett par-tre dagar. Dom plockade bort morfinet helt och hållet i torsdags 14 maj. Dom förberedde oss på att han kommer uppleva abstinens efter borttagandet vilket ofta resulterar i extremt sugbehov och eventuellt skakningar m.m Det vi har märkt är sugbehov  (under i princip hela dagen) samt en viss rastlöshet, han har svårt att komma till ro. Han suger, släpper, blir irriterad, gnäller, suger osv. Detta känns egentligen inte helt unikt då jag sett detta beteende förut när mina andra barn var små.  Men det kan ju vara abstinens. En sköterska kollade med en läkare om denne tyckte han skulle få tillbaka lite morfin och trappa ner mer långsamt. Men det tyckte inte läkaren. Och jag håller med än så länge.  Snart borde väl den eventuella abstinensen ha släppt.


Iallafall. När jag kom in till Fred runt sextiden förut när han grät  (då jag satt o skrev i köket) så kom en sköterska och föreslog att vi skulle försöka styra upp det här med maten. Eftersom han fortfarande sondmatas så är det väldigt svårt att räkna ut vilka mängder han ska ha i sig då han ammar så ofta o tätt under dagen. Han får inte riktigt ro. Det blir lite duttigt helt enkelt. Målet är att han ska få mer riktiga måltider och sova däremellan. Fri amning funkar inte riktigt på ett sjukt barn alltså. Han behöver bli mätt o nöjd mellan varven. Jag tyckte det lät klokt men kände att hur kommer det fungera att trösta utan att amma. (Då han uppenbart söker o vill suga😡😴 jämt) men jag testade. Jag erbjöd nappen och satt med honom i famnen och han var nöjd. Han somnade om och sover fortfarande. Nu är klockan halv 8 och det börjar bli dags att gå dit o ge den riktiga måltiden snart... Då han åt sist runt 16.30.

Jag kommer att skriva en del ointressanta fakta i den här bloggen. Då den kommer fungera lite som en dagbok för mig att kunna gå tillbaka och läsa /minnas hur det var och hur det utvecklade😑😉😠 sig.

Jag är i vanliga fall ingen bloggare. Jag driver en webbutik och har en blogg som är knuten till den butiken. Men det är ytterst sällan jag sätter mig och skriver i bloggen. Varför jag vill blogga om detta har sin orsak i att jag själv inte fann alls mycket att läsa om mekonium-aspiration när min son drabbades av detta. Jag känner att jag vill dela med mig av vår historia,  dels för att skriva ner allt som händer för min egen skull. Och dels för att kanske kunna hjälpa andra som råkar ut för det.

Jag fortsätter snart. Måste kika till lilleman. Det är ju dags för kvällsmat.

Nä han sov så gott fortfarande så dom tyckte inte jag behövde väcka honom. Dom tog bort elektronerna på bröstet idag. När jag säger dom så menar jag sköterskorna. När jag nämnde det för pappa Fredrik i telefon fick han mig att lova att be dom sätta tillbaka dom igen. Elektronerna visar pulsen på en skärm. Förutom det så har han en liten klämma på foten som visar hur syresatt blodet är. Det kallas för suteration. Den siffran ska vara minst 95 %

Grejen är att den där klämman åker ideligen av och eller glappar av andra skäl. Några sköteskor har sagt att det är pga att Fred är ett så stort barn. Det gör oss ibland lite stressade då siffran försvinner titt som tätt på skärmen och ett larm går.


Då Fred inte har haft några problem med pulsen så ansåg väl sköterskorna att elektroderna på bröstet inte längre var nödvändiga men då suterations-mätningsgrejjen glappar så ofta så känns det skönt med någon typ av backup om han skulle sluta andas. Larmet som går när klämman glappar är diskret och det kan dröja någon minut innan någon sköterska hinner kolla det. Därför fick Fredrik mig att lova be dom sätta tillbaka elektroderna.


Suck. Jaja jag håller med honom egentligen samtidigt som det var ganska skönt att bli av med alla dom där sladdarna. Är det något som börjar gå mig på nerverna så är det alla sladdar som ska hänga med varje gång jag lyfter mitt barn.
Första gången jag fick hålla honom tog det sköterskorna en halvtimme att lägga honom och alla sladdar rätt. Det var oerhört påfrestande samtidigt som det naturligtvis var underbart att äntligen få hålla sitt nyfödda barn . Men jag fick sitta stilla o han fick inte röra sig. Vilket han ville (trots narkos) så det var inte lätt. Minns det som ganska stressat då han kämpade med att lyfta upp sitt huvud, cpap masken som han hade just då hamnade konstant på sniskan. Han blev irriterad när vi satte den på plats. Han försökte vrida på huvudet. Jag blev ombedd att hålla ner hans huvud mot mitt bröst. Det var inte särskilt rofyllt. Larmen pep så snart han sparkade med foten. Svetten rann minns jag.

Fred var i svag narkos kanske man kan kalla det. Jag fick höra ifrån någon att det var vanligare förr att söva bebisen ordentligt när denne låg i respirator, men det har på senare tid visat sig vara mer fördelaktigt att bara ge patienten ordentligt med lugnande. Tillräckligt med lugnande för att patienten inte ska uppleva det kraftiga obehag som en intubering innebär, dvs ha en tjock slang i halsen, men tillräckligt lite för att kroppen ska fungera så bra det går ändå. Fred fick mycket morfin men kunde ändå andas själv (parallellt med respiratorn) han kunde öppna ögonen  (plira lite) och han sparkade med fötterna och viftade då och då med en arm. Det var mysigt när han kramade min hand tillbaka men det var oerhört svårt att se när han försökte gråta och skrika men fick inte fram ett ljud  (pga den tjocka respiratorslangen som löpte tvärs genom stämbanden)

Respiratorn genererade i att lungorna producerade en hel del slem som sköterskorna regelbundet fick suga bort. Detta var mycket obehagligt trots morfinet som han hade. Jag fick ofta lämna rummet när detta gjordes för det var outhärdligt att se hur besvärad han var av det. En sköterska fick hålla fast honom och en fick suga rent luftvägarna samt näsan och svalget med en slang.

Fortsättning följer. ..

Dagens middag.